Ytlighet. Platta bildapparater, märkeskläder, bilar, vara cool på krogen, vara cool i sociala medier, presentera ett yttre jag för omvärlden, vara berest, berätta hur mycket jag jobbar.
Jag är nog skyldig till allt. Men har äntligen tagit klivet bort från att bry mig om andras åsikter. Den här resan är min.
Hittills: får fortfarande frågor om vad jag gör, och ett tveksamt "cool" som svar på min ärliga förklaring. Jag framstår nog som vilsen, vilket också stämmer. Samtidigt befinner jag mig på ett spår som få vågar växla in sig på. Osäkerhetens bro. Bostadslös, arbetslös, trolös, framtidslös. Eller i min mening: fri.
Så vad följer jag? Hjärtat?
Skulle inte tro det.
Det är snarare jakten på de perfekt defekta människorna som driver mig. Defekta som jag. Och den där givna platsen i samhället som inte tycks existera för någon.
Frälsningen ligger troligen i att bli förälder. Först då kan man släppa den totala egoismen som genomsyrar varje individ för att istället uppnå den slutgiltiga nirvanan. Att genom någon annan finna en uppgift med sin existens som känns äkta och rätt och slutgiltig.
Jag vägrar än så länge.
Prag är annorlunda. Mer fritt. Mindre byrokratiskt. Mindre skitnödigt påtvingat kontrollerat. Mer kaosartad frihet att göra, klä, bete dig som du vill utan att få nedlåtande blickar och kommentarer.
Anonym och vilse är jag. Precis som önskat.
Låt mig njuta av mig själv!
I stunden, i meningen med Allt.
#Träpojken med drömmen om att vara en riktig pojke. Pinocchio.
