Urban snowboarding

This is awesome! Behold Greg on the snowboard! Haha :)

Follow the white rabbit

Swedish meatballs

Jag har nu rullat 1,8 kg kött till bullar. Det tog mig en stund, men de blev goda. Jag gjorde potatismos på sidan och vi tre åt varsin tallrik tillsammans med lingonsylt köpt på IKEA. Resterande köttbullar vilar nu i frysen och inväntar den 24:e. Eventuellt får vi besök från ca 6 pers då så jag hoppas att köttbullarna räcker. Vi får se. Jag tror inte ens alla äter kött så det borde vara lugnt.
Imorgon gör jag rödbetssallad.

Jag lovar att skriva snart om vad som hänt här i Seattle sedan förra inlägget.

Over and out.
/Swedish Chef

Near death experience

Jag är en gubbe.

Höll precis på att slå ihjäl mig på väg ner i Mike's källare. Halkade i trappan och landade lite olyckligt på min macbook (som än så länge inte har några men). Jag slog aldrig i huvudet men kommer nog ha lite ont i kroppen imorgon. Det måste ha varit en rejäl duns eftersom både Mike och Montee kom rusandes.
Nu känner jag att mitt högra långfinger fryser (typ). Måste vara kroppen som pekar finger åt sig själv.

Haha! En gubbes vardag :)

Den inre resan

Det här kapitlet redovisar för den inre kamp min kropp kämpat med de första veckorna i det stora landet i väst. Från topp till tå.

Huvudet: Här har det förekommit diverse rubbningar. Sömnmässigt gick det oerhört smidigt att anpassa sig. Vi ligger 9 timmar efter Sverige och jag trodde verkligen att det skulle vara ett stort problem att anpassa sig till dygnet, men icke. Istället höll jag mig vaken från att jag klev upp i Falun tills det var dags att sova enligt den amerikanska klockan. Tror totalt att jag var vaken i närmare 26 timmar innan jag gick till sängs här i Seattle. Inget spår av jet lag syntes de första 4 dagarna. Olyckligtvis visade det sig endast vara fördröjt, för sen började jag bli ganska trött mitt på dagen i några dagar och jag kände mig helt tom i bollen. Öronen susade mest hela tiden den andra veckan och först nu har jag börjat känna mig normal.

Halsen: Ingen påverkan så vitt jag vet.

Axlar och div. överkropp: Tung i bröstet kanske i början men i övrigt bra.

Mage och tarmsystem: Naturligtvis har magen tagit en hel del stryk hittills. Det beror delvis på alla nya bakterier som den fått anpassa sig till, men öl har också varit en bidragande faktor. Lyckligtvis har de supermedicin här som botar alla möjliga slag bukåkommor - förutom fetma. Det här samhället är ju till stor del byggt på snabbmat och bilåkande, vilka tillsammans utgör en horribel kombination med väldigt underliga kroppsbyggnader som följd. Jag har gjort några tappra försök till att hålla mig till skandinavisk kost, men har misslyckats mer än jag lyckats. Vi får se vad det här leder till.

Underkropp: Ingen direkt påverkan som jag märkt förutom i slutet på tarmsystemet (som ändå måste räknas till underkroppen). Ingen större fara dock.

Over and out
Assar

Från början: resan

Ok. Detta har hänt:

Jag tog tåget till arlanda den 11:e november (om jag kommer ihåg rätt). Tågresan gick som på räls (ordvits 1). Spenderade några timmar på arlanda genom att ladda handbagaget med smågodis, vatten och annat krafs. Klev på planet till köpenhamn, satt stilla och diskuterade resmål i en timma med mina två sätesgrannar som var på väg till Gran Canaria eller nåt liknande. Landade enligt tidtabellen, klev av och gick direkt till min gate för att invänta nästa plan. Satt och möglade i ca 40 minuter innan vi fick boarda planet mot Seattle.
Jag såg inte alls fram emot att sitta bredvid en rökdoftande dansk kärring i 10 timmar, vilket jag trodde skulle hända ända fram tills att en av flygvärdarna berättade för mig att de hade massor av lediga stolar över. I slutändan visade det sig att planet knappt var halvfullt, vilket innebar att jag kunde sätta mig på en fönsterplats med ett extra säte bredvid. Herregud vilken jävla tur man kan ha! Det kändes nästan som att de 10 timmarna bara flög förbi (ordvits nr. 2). Resan gick väldigt smidigt i alla fall. Det underlättade att jag kunde använda mina egna lurar till flygplanets mediautbud (genom en adapter som jag lite tursamt fick med mig hem från min och Ingelas Kretaresa) - SAS egna lurar suger ju som sjön. Bra ljud får mig på bra humör, dåligt ljud gör mig irriterad. Kaptenen var svensk, vilket kändes tryggt efter att ha hört flygvärdinnornas förvirrande danskmål. Danskar känns så slarviga eftersom språket låter som slarvig svenska.

Väl framme i USA fann jag mig själv relativt nervös inför den oerhört långsamma passkontrollen. Tjejen framför mig i kön blev utfrågad om precis allt man kan tänka sig och jag stod och funderade vad fan jag skulle säga egentligen. Lyckligtvis blev jag dirigerad till en annan tullgubbe. Han visade sig vara väldigt skämtsam, i motsats till den oerhört misstänksamme pisstullaren som tjejen mötte. Jag lämnade förstås fingeravtryck, blev fotograferad, och fick svara på en del standardfrågor innan han släppte mig vidare med slutkommentaren: Let's hope your friend doesn't kick you out of the house (som en kommentar till min taskiga ekonomi, som jag fick redogöra för). Jag svarade med att släppa en brakare innan jag röck pistolen ur hölstret på en av tullgubbarna och sköt den grumpiga tulldjävulen, som tjejen tidigare mött, i huvudet. Sedan dess har jag spenderat en hel del tid här i fängelset med att inte tappa tvålen i duschen och sånt.
Allvarligt talat, jag gick vidare mot nästa orosmoment: att hämta bagaget och gå igenom nästa läskiga passage, nämligen bagagekontrollen. Det här är ett ställe man inte vill fastna vid. Det är här man kan råka ut för diverse tråkiga saker, såsom gummihandsken och såna läskiga företeelser. Tursamt nog lät de mig passera oberört, förmodligen eftersom jag var så oerhört propert klädd att det förmodligen kittlade till lite i byxan på kontrollanten.
Jag tog tåget in till huvudentrén där Mike och Montee stod och väntade. En timme senare var vi framme vid Mikes hus och resan var därmed bekymmerfritt avslutad.

Fortsättning följer...