Förändringen

Varje dag går solen upp, varje dag bryter vågor mot land.
Varje dag när jag vaknar tänds ett hopp. För en sekund känner jag luften i mina lungor, ljusets strålar i mitt ansikte. Som om jag vaknade i en skogsglänta genomsyrad av en trygghetskänsla. För bara en stund känner jag mig rund, sund och livfull. Sen tar jag ett andra andetag, rakt in i den verklighet som väntar...

För några år sedan såg det annorlunda ut - tiden innan mitt sociala liv utspelade sig på internet. Vänlistan var inte lika lång, men ack så mer empatisk...

Nu har jag Facebook. Runt 500 vänner, men knappt en enda som ens orkar lyfta telefonluren.
Jag gör det inte heller. Jag sitter förslappat och väntar på att bli uppmärksammad, som en solande orm som väntar på att måltiden ska råka slinka förbi. Jag är inte bättre, men önskar att jag vore.

I dag slogs jag av en tanke. Det har gått flera år sedan någon tog tag i mig, stannade tiden, och frågade hur det verkligen är att vara jag.

Vad är det som förändrats?

Solen går upp, men vågorna bryter annorlunda.

USA

Seattle är sig likt. Fantastisk stad, bra människor och skräpmat i enorma mängder. Spelning med Animals in cars igår på anrika Central saloon. Mycket bra upplevelse. Träffade Montee också.

Jag, Mike och Dave packade bilen full med instrument och körde ifrån huset. 200 meter senare upptäcker vi att bakluckan är vidöppen. När vi packar ur bilen nere på stan inser vi att vi tappat Daves hi-hat. Eli spyr och bandupplevelsen är komplett. Minnen från kaosartade miniturneer med Ono Soul flyger genom luften och allt är precis som det ska vara.

Ölen smakar inte lika bra som i Prag, men den lokalt bryggda Manny's är helt ok.

Hemma, sex timmar senare och rund under fötterna, beger jag mig iväg på hi-hat-jakt. Hittar den lyckligtvis i rännstenen ca 100 meter ifrån huset, helt felfri. Vilken flax att den inte blev påkörd eller upplockad av en förbipasserande gångare. Eller, det senare verkar i och för sig otroligt med tanke på att folk knappt använder fötterna i det här landet.

Just nu: jag, Sergey, Shadow och Cosmo kollar på MLS-finalen. Regnet öser ner i LA och matchen är helt värdelös. Robbie Keane gjorde precis 1-0, men målet dömdes bort pga felaktigt dömd offside. Stort tryck på Beckham som levererat en hel del bra inlägg hittills.

To be continued...

...och så lämnade jag etikettens land

Ytlighet. Platta bildapparater, märkeskläder, bilar, vara cool på krogen, vara cool i sociala medier, presentera ett yttre jag för omvärlden, vara berest, berätta hur mycket jag jobbar.

Jag är nog skyldig till allt. Men har äntligen tagit klivet bort från att bry mig om andras åsikter. Den här resan är min.

Hittills: får fortfarande frågor om vad jag gör, och ett tveksamt "cool" som svar på min ärliga förklaring. Jag framstår nog som vilsen, vilket också stämmer. Samtidigt befinner jag mig på ett spår som få vågar växla in sig på. Osäkerhetens bro. Bostadslös, arbetslös, trolös, framtidslös. Eller i min mening: fri.

Så vad följer jag? Hjärtat?
Skulle inte tro det.

Det är snarare jakten på de perfekt defekta människorna som driver mig. Defekta som jag. Och den där givna platsen i samhället som inte tycks existera för någon.

Frälsningen ligger troligen i att bli förälder. Först då kan man släppa den totala egoismen som genomsyrar varje individ för att istället uppnå den slutgiltiga nirvanan. Att genom någon annan finna en uppgift med sin existens som känns äkta och rätt och slutgiltig.

Jag vägrar än så länge.


Prag är annorlunda. Mer fritt. Mindre byrokratiskt. Mindre skitnödigt påtvingat kontrollerat. Mer kaosartad frihet att göra, klä, bete dig som du vill utan att få nedlåtande blickar och kommentarer.

Anonym och vilse är jag. Precis som önskat.
Låt mig njuta av mig själv!
I stunden, i meningen med Allt.

#Träpojken med drömmen om att vara en riktig pojke. Pinocchio.