Från början: resan

Ok. Detta har hänt:

Jag tog tåget till arlanda den 11:e november (om jag kommer ihåg rätt). Tågresan gick som på räls (ordvits 1). Spenderade några timmar på arlanda genom att ladda handbagaget med smågodis, vatten och annat krafs. Klev på planet till köpenhamn, satt stilla och diskuterade resmål i en timma med mina två sätesgrannar som var på väg till Gran Canaria eller nåt liknande. Landade enligt tidtabellen, klev av och gick direkt till min gate för att invänta nästa plan. Satt och möglade i ca 40 minuter innan vi fick boarda planet mot Seattle.
Jag såg inte alls fram emot att sitta bredvid en rökdoftande dansk kärring i 10 timmar, vilket jag trodde skulle hända ända fram tills att en av flygvärdarna berättade för mig att de hade massor av lediga stolar över. I slutändan visade det sig att planet knappt var halvfullt, vilket innebar att jag kunde sätta mig på en fönsterplats med ett extra säte bredvid. Herregud vilken jävla tur man kan ha! Det kändes nästan som att de 10 timmarna bara flög förbi (ordvits nr. 2). Resan gick väldigt smidigt i alla fall. Det underlättade att jag kunde använda mina egna lurar till flygplanets mediautbud (genom en adapter som jag lite tursamt fick med mig hem från min och Ingelas Kretaresa) - SAS egna lurar suger ju som sjön. Bra ljud får mig på bra humör, dåligt ljud gör mig irriterad. Kaptenen var svensk, vilket kändes tryggt efter att ha hört flygvärdinnornas förvirrande danskmål. Danskar känns så slarviga eftersom språket låter som slarvig svenska.

Väl framme i USA fann jag mig själv relativt nervös inför den oerhört långsamma passkontrollen. Tjejen framför mig i kön blev utfrågad om precis allt man kan tänka sig och jag stod och funderade vad fan jag skulle säga egentligen. Lyckligtvis blev jag dirigerad till en annan tullgubbe. Han visade sig vara väldigt skämtsam, i motsats till den oerhört misstänksamme pisstullaren som tjejen mötte. Jag lämnade förstås fingeravtryck, blev fotograferad, och fick svara på en del standardfrågor innan han släppte mig vidare med slutkommentaren: Let's hope your friend doesn't kick you out of the house (som en kommentar till min taskiga ekonomi, som jag fick redogöra för). Jag svarade med att släppa en brakare innan jag röck pistolen ur hölstret på en av tullgubbarna och sköt den grumpiga tulldjävulen, som tjejen tidigare mött, i huvudet. Sedan dess har jag spenderat en hel del tid här i fängelset med att inte tappa tvålen i duschen och sånt.
Allvarligt talat, jag gick vidare mot nästa orosmoment: att hämta bagaget och gå igenom nästa läskiga passage, nämligen bagagekontrollen. Det här är ett ställe man inte vill fastna vid. Det är här man kan råka ut för diverse tråkiga saker, såsom gummihandsken och såna läskiga företeelser. Tursamt nog lät de mig passera oberört, förmodligen eftersom jag var så oerhört propert klädd att det förmodligen kittlade till lite i byxan på kontrollanten.
Jag tog tåget in till huvudentrén där Mike och Montee stod och väntade. En timme senare var vi framme vid Mikes hus och resan var därmed bekymmerfritt avslutad.

Fortsättning följer...